onsdag 28 juni 2017

Uppdatering, husköp och sommar

Oj alltså. Tiden går så fort nu. Och massor händer, hela tiden. Det är sommar. Slutet av juni. Och även om sommaren bara gästspelat i vädret så känns det bra. Jag älskar verkligen sommaren. Dofterna. Grönskan. Energin.

Det har gått tre, snart fyra månader, sedan jag gjorde min sista cellgiftsbehandling. Efterkontrollen gick bra även om den medförde många tankar och mycket stress. Den där rädslan som finns alltså. Som man får av cancern. Jag hatar den.

Men andra saker har också fallit på plats. Vi har hittat ett hus. Ett hus som vi är jätteförälskade i. Ska jag vara ärlig så hade jag nog börjat ge upp den tanken helt. Alla drömmar som vi hade när vi sålde förra huset som slutade i en stor sorg. Och så nu. Det här. Huset. Där många av drömmarna faktiskt blev sanna. Det kommer att dröja ända till jul innan vi tar över men det är värt sin väntan. Självklart hade vi velat flytta in NU, men den som väntar på något gott :)

Huset är från 1912, ett litet sött hus med tre kakelugnar och närhet till vatten. Mer än jag kunde drömma om. Jag känner sådan tacksamhet, i djupet av mitt hjärta.

Jag funderar ibland på vad jag ska göra med bloggen. Vilket håll jag ska gå. Ska jag jobba mer? Eller lägga ner? Eller ska jag låta den ta fart igen när vi får huset?
Jag älskar ju att skriva och behöver nog en plattform för att få göra det. Det har varit viktigt, i många år, även om jag inte uppdaterat lika flitigt under den tid vi bott i lägenheten. Skrivandet är en terapi för mig.

Vill önska er den finaste sommaren! Hoppas att ni har det bra och att ni får en skön semester om ni ska ha det.

Sköt om er och lev väl!

KRAM
Jenny





onsdag 17 maj 2017

Insikter, resan och målen

Det var länge sedan jag tittade in på bloggen nu. Orden har inte riktigt funnits där. Jag har försökt hantera min vardag, ta mig igenom kampen. Vända på skutan och försöka hitta tillbaka till livet. Livet är inte riktigt sig likt efter att man varit med om en sån här sak. Inte för mig i alla fall. Jag är räddare. Modigare. Starkare. Skörare. Fuck den sjukdomen. På riktigt. Men om jag fick den där prövningen för att universum vill att jag ska leva mer och gå all in så är det förlåtet. Då förstår jag poängen. Då ska jag bara göra det!

Ofta lever vi ju som att vi har all tid i världen. Fastän det inte är så. Faktum är att cancern har ju inte ändrat någonting. Den har varken givit mig mer eller mindre tid. Vi har den tid vi har. Och vi ska lära oss under det liv vi har valt. Tror jag. Men ibland behöver vi människor påminnelser om att vi inte är odödliga för att vi verkligen ska våga ta steg och bli dem som vi är ämnade att vara. Jag har fått några såna påminnelser i mitt liv. Den första fick jag när jag var 24 år. Min man och jag skulle åka på en shoppingresa över dagen, det var en kall marsdag och vägen var väldigt spårig. I en snäv kurva möter vi en röd bil som har fått sladd och inom en microsekund inser jag att jag inte kan ta vägen någonstans. Vi krockar och hela framsidan på vår bil trycks in. Allt tystnar och blir svart. När jag vaknar till ligger en upptryckt huv över rutan och det ligger en mössa från en man där. Vi båda överlevde. I den andra bilen dog två personer. Hade jag agerat på något annat sätt än jag gjorde just då så hade vi inte klarat oss heller. Men vi gjorde det och jag tror att någon ville skydda oss.

Jag fick skador för livet efter den olyckan och en stark påminnelse om att livet är kort. Vi har ingen tid att förlora.

Jag lovade universum i höstas att om de kunde hjälpa mig att överleva cancern så skulle jag ge tillbaka. I någon form. Jag har funderat väldigt mycket på hur jag skulle kunna göra det. Men jag har kommit fram till att det bästa sättet kan vara att just göra det jag gör nu. Att hjälpa någon annan här (eller någon annanstans) genom mina insikter. Dela med mig. Om jag kan få någon att våga ta ett steg mot ett bättre, rikare liv genom att inse att det inte är någon mening att vara rädd så har jag vunnit. Jag tror verkligen att om vi alla får leva fullt ut så får vi en bättre värld. Gott föder gott.

Genom att ta ett steg i taget och inte oroa sig för nästa så kommer man hela tiden framåt. Och då är man på väg! Mer än så behöver man faktiskt inte göra.

Lev ditt liv. Ditt liv. Ta tag i dina drömmar. Bli den du vill bli. För det finns bara en person som stoppar dig. Och det är du.

KRAM
Jenny












onsdag 8 februari 2017

En ny vän, lärdomar och tacksamhet

Cancern, eller det som kommit till följd av den cancer de hittade, har givit mig något nytt. En ny vän kan man säga. Det vill säga, mig själv.

Jag har under hela mitt liv aldrig riktigt varit vän med mig själv. Jag har nog alltid känt att jag aldrig varit tillräcklig som jag är, något som grundade sig i min barndom, och som jag inte lyckats bli kvitt med. Även om jag har jobbat hårt med att förändra mig själv genom personlig utveckling, så har just den biten varit en riktig nöt att knäcka. Hur blir man liksom vän med sig själv? Hur gör man för att inte bara se det negativa som alltid finns hos en människa?

Cancern har givit mig en helt annan respekt för mig själv. Det är som om mitt inre ego har mjuknat när det sett hur jag har kämpat med sånt som jag verkligen har tyckt varit svårt.

Jag har varit livrädd för sjukhus i hela mitt liv. När jag var yngre hade jag turen att aldrig behöva besöka dem heller men när vi upptäckte att jag hade endometrios började problemen och vi har haft många års kamp med den och med vår barnlöshet. Efter det kom alltså också cancern. Jag har fått öva mig, gjort operationer, den senaste var riktigt avancerad dessutom, och på något sätt överlevt. I och med cytostatikabehandlingen så springer jag på sjukhus varje vecka. Provtagning och omläggningar. Nya behandlingar. Och som med allt som man är rädd för, så avtar rädsla när man gör just det som man är rädd för. Det är faktiskt det enda som fungerar. Kanske skulle jag kunna säga att cancern snart har botat mig. Jag kommer aldrig tycka att det är kul att gå dit och jag beundrar alla som jobbar där, men det kommer kanske inte heller bli sömnlöst i en vecka varje gång jag behöver ta ett blodprov.

Cancerhotet har också lärt mig så mycket. Fått mig att se på mina luftslott till tankar. Syna rädslor. Det är inte så mycket vi behöver oroa oss för egentligen. Det är sånt slöseri med tid. Verkligen. Jag vet vad jag talar om. Om vi håller oss i närvaro så känns det ofta ganska bra, för det mesta komiskt nog. Det är när vi har fokus bakåt eller framåt som problemen börjar.

Framför allt har jag insett vad som är viktigt i livet. Kärleken. Vänner. Familj. De som älskar dig och som du älskar tillbaka. Vad mer kan man behöva? Jag har aldrig trott att pengar kan göra mig lycklig, och den tesen känner jag ännu starkare för nu. Visst, det är en trygghet, men om du har en dag kvar att leva, vad ska du med en massa pengar till? Om du istället har njutit av livet och haft en massa roliga stunder med dem du älskar, kommer det vara mer värt den dagen. Det är jag säker på.

Vi ältar så mycket. Hur ska vi våga förändra våra liv? Byta partner? Byta jobb? När man är mitt i ett sånt tankesätt så är det inte så lätt att se något annat. Rädslor blir slott och tar överhanden. Som om hela livet skulle krascha om man gör en förändring. Men när man kliver utanför, och granskar sitt liv, ja då inser man att det är bättre att göra något roligt och och inte fundera så mycket. När man gör en förändring så kommer lösningarna efterhand.

Jag är glad över min nya vän. Jag försöker vara lyhörd vad hon vill och ger henne så mycket kärlek jag bara kan frambringa. Hon är verkligen värd det på något sätt. Och jag är tacksam. Till cancern. Som till slut gjorde att jag såg henne.