torsdag 14 juli 2016

Semester och kreativitet


Att jobba med kreativitet är speciellt. Den går liksom inte att beräkna eller stänga av. Den bara är och ger man den lite utrymme så ger den ofta massor tillbaka. Jag älskar det. 

Men nu när jag fått semester hade jag bestämt mig för att vila. Ta dagen som den kom och inte göra någonting som har med kreativitet att göra egentligen. Det fick helt enkelt bli det som skulle bli. Och jag gav mig själv ok om det inte skulle bli någonting. Men istället för vila har kroppen blivit helt galet och jag har fått en massa idéer som jag inte kan släppa taget om. Jag har ingen aning om jag ens kan komma i närheten av dem men de gnager och vill inte släppa mig. Jag gillar sånt! När en idé inte släpper taget så brukar det finnas substans, hur än galen den känns till en början. För mig var det så när jag fick en insikt om att jag nog skulle bli fotograf. Helt ärligt, det fanns inte på kartan just då för mig. Jag hade inte tänkt tanken. Eller jo, snarare tänkt den snabbt för att sedan slagit bort den så fort jag kunde. Det var bara inte möjligt.

Snart två år senare så har det ändå fungerat. Visst, det är en utmaning att bli sin egen och försöka leva på det man drömmer om, men det är också värt det! För jag kämpar hellre för något jag älskar än att gå på ett jobb där jag inte känner att livet är meningsfullt. För mig är inga pengar i världen värda det jobbet.

Jag minns så väl innan jag sade upp mig från mitt tidigare, fasta arbete och några kollegor frågade mig om vad jag hade för drömmar och vad jag skulle göra. Planen var absolut inte klar men drömmarna fanns där. Så jag svarade bara från hjärtat och tänkte mig inte så mycket för:
- Jag vill vara fri och jobba när jag har lust. 
Ok. Ni kan ju tänka er själva den minen jag fick. Herre gud! De tänkte nog psyket nästa eller nåt. Jag kan tänka mig att den meningen cirkulerade runt en del. Människan har blivit tokig! HA HA HA!

Faktum är att den formuleringen står kvar. Jag älskar att vara fri. Och jag älskar att kunna jobba när min kropp är med på noterna. Det är så min kropp vill ha det. Sedan innebär det inte att jag aldrig behöver jobba, utan att jag disponerar dagarna efter hur kropp och själ känns. Och att tempot inte blir för högt. 

Jag tänker ibland, ganska ofta efter att jag fyllde 40, att det är viktigt att ta vara på livet. Herre gud, vem har sagt att vi ska göra en massa saker som vi inte är nöjda med? Varför då i så fall? I mina tunga stunder, när allt har känts omöjligt att lösa och jag bara har velat ge upp allting, så har jag ändå alltid landat i att det inte finns någon väg tillbaka. Det är framåt man måste gå. Och det gäller att försöka vara snäll mot sig själv och hitta nya vägar och lösningar. Se möjligheter.

Vi får se vad det blir av den här semestern. Och idéerna. Nya mål. Ny riktning. Ett steg i taget.

Kram på er!