tisdag 28 april 2015

Berg och dalbana och ruta ett

Vårt liv är en berg och dalbana just nu. Herre gud. Att det skulle vara så här jobbigt att leta hus hade jag totalt glömt. Men när jag tänker efter vilken vånda det var när vi hittade "vårt" hus förra gången så är det nog inte så stor skillnad. Det är bara det att man glömmer så mycket på 13 år.

Jag trodde faktiskt att vi var något på kroken ett tag men det visade sig att det ändå inte var rätt ställe. Och min intuition är helt galen ibland. Galen på ett bra och klokt sätt, men svår att förstå. Min hjärna vill ofta förstå varför jag gör mina val (typiskt Egot!) medan mitt hjärta och min intuition bara ger mig ett ja eller nej. Med det här huset fick jag ett klart nej direkt. Och något sa mig att det var vattnet som störde mig. Jag förstod inte varför. Men tror ni att jag lyssnade? Icke. Eller jo, till en början. Sedan började tvivlen smyga sig på och vi fick åka dit igen. Det resulterade i samma nej och ett besked om att vattnet innehöll ecolibakterier.  Tänk att det ska vara så svårt att tro på sig själv ibland? Ett nej, verkar inte räcka för mig. Mitt ego vill helst ha 20 nej innan det kan nöja sig. Ett kvitto på att det aldrig(!!!) är bra att tänka när man gör val. Intuitionen tar in så mycket mer information än vi kan tänka ut och säger den nej, så är det bästa valet ett nej. Det finns faktiskt ingen tvekan om det.

Hur som helst. Vi är på ruta ett. Utan hus. Utan en plan. Och om ärligheten ska fram så känner jag mig mer förvirrad än någonsin.

Samtidigt är det väl de här stunderna man ska njuta av. Att allt kan faktiskt hända. Och vi är fria att hoppa på vilket tåg som helst. Rätt tåg behöver bara dyka upp så kan vi lämna perrongen och prova lyckan. Härligt. Läskigt. Allt på en gång. Det viktiga är som vanligt att inte deppa ihop utan att tänka positivt och se möjligheter. Allt hänger på hur man tänker. Och blir säkert därefter också.

Och så var det bilderna. Så rackarns svårt det var att få till dem.

Ha en fin dag!

Kram
Jenny


fredag 24 april 2015

Nuet, målning och helgen

Så var det äntligen fredag igen och även om det är en mycket grå och kall sådan här uppe, så är det ändå fredag. Bästa dagen liksom!

Helgen är inte så planerad för vår del så egentligen vet jag inte vad som kommer att hända. Maken har lovat att måla mina fåtöljer en vända och sedan är det 100 dagars torktid på det. Typ. Jag lyxade till det och anlitade en sömmerska som har sytt nya överdrag till dynorna och jag är så supernöjd! Det var värt varenda krona. Så nu är egentligen största funderingen var jag ska ställa dessa godbitar till fåtöljer. För om sanningen ska fram så finns det inte en millimeter kvar att inreda i den här lägenheten. Och fåtöljerna är ganska stora. Ni hör ju, vi behöver ett hus nu ;) (och till universum säger jag: Jag tjatar inte, jag bara konstaterar ;) )
Annars händer det inte så mycket på inredningsfronten. Jag ligger lågt och accepterar att jag har gjort det jag har inspiration till i denna lägenhet just nu. Blir vi långvariga här, så kommer jag nog att försöka få golven fixade (läs av maken), men i annat fall så lämnar vi över som det är och lägger allt krut på vårt nästa boende.

För mig är mitt gamla hus fortfarande så mycket kvar i min hjärta att det känns oerhört läskigt att ge sig in i något nytt. Även om det är precis det jag vill göra. När man har lagt ner så mycket själ och hjärta i något, så tar det sin tid att komma över det. Man jämför kvalitéer och möjligheter. Kanske är det lite som att byta partner. Har man haft ett långt förhållande så suddar man inte ut det så lätt vare sig man vill det eller inte. Lite så känner jag om huset också. Men meningen är inte att jag ska sudda ut det som hände i vårt liv där, utan att jag ska ta med mig allt som vi har lärt oss och att vi sedan kan göra något bra av det på nästa ställe.

Det enda vi kan vara säkra på är att vi kommer att få förändringar i livet. Det gäller att försöka acceptera och hänga med i det som händer. Livets utmaning.

Ha den underbaraste helgen vänner!

Kram
Jenny





söndag 19 april 2015

Väntan, övertalningen och kaffesoffan

Nu har jag skrivit så många inlägg och inga blir publicerade. Alltså vilken bloggare jag har blivit! Det är lite lågläge på inredning i vårt hem och då faller det sig inte lika lätt att få till blogginläggen heller.

Men, det är en hel del saker som hänger i luften just nu. Vi går i väntan och har gjort det ganska länge. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att den här väntan snart ska vara över. Men jag har ju ett förfärligt dåligt tålamod, och jag gissar att det är därför vi hela tiden väntar på allting.

Det bästa är inte att skynda på saker har jag lärt mig. Man behöver verkligen vänta in rätt tid så att saker får ske när det är tänkt. Förr om åren hade jag förfärligt svårt med detta, att bara släppa taget och inte göra någonting, eller åtminstone inte göra mer än vad jag kunde för stunden, men idag har jag lärt mig av flera läxor att det aldrig blir bra att "puscha" fram svar och händelser. Släpp det! Eller låt det åtminstone vara. Så det är vad jag försöker göra just nu.

Är saker menade att ske, så tror jag att de på något sätt sker också. I annat fall kan det finnas en annan lösning. Men jag vet också av hela mitt hjärta hur svårt det kan vara att vänta på detta "menade".

Jag ser i alla fall fram emot lite mer vårvärme och mindre blåst så att vi kan njuta av en kopp kaffe på balkongen. För vi har snart en ny möbel där. Så här lät det tidigare i vår:

Jag: "Du, jag kom på att det här lilla, runda fällbordet av trä som är rätt slitet, det skulle vara fint att fixa till och ställa på balkongen"
Maken: "Ja, det kanske det skulle"
Jag: "För det behövs ju ett bord där. Du skulle ju kunna skrapa det, jag menar färgen ramlar ju nästan bort av sig själv, och sedan skulle det kunna få lite ny färg?"
Maken: "Mmmm"
Jag: "Sedan skulle det ju vara ganska fint att få upp ett balkongskydd på sidan för att minska insynen där. Du skulle ju kunna snickra ett i gammelstil så skulle vi kunna sitta där ute i vår och njuta?."
Maken: "Ja,  men då måste vi köpa in lite material." *ser hur han tänker febrilt*
Jag: "Jamen det fixar vi" *stort leende* (1-0 till mig!)
Jag: "Jag skulle kunna tänka mig att ha en platsbyggd soffa i gammelstil på ena sidan balkongen, där solen är på kvällen. Hur skönt vore inte det med en kopp kaffe? Den skulle ju du slänga ihop i ett nafs. Vad tror du om det?
Maken: *tystnad*

Nu står det en soffa i garaget. På tork efter flera lager linoljefärg. Och jag tror till och med att maken blev riktigt nöjd med hur han fick till den. Men jag inser en sak. Det är nog inte så lätt att vara gift med mig. För idéerna vill liksom aldrig sluta komma.

Vi behöver nog ett hus snart. Så enkelt är det.

Kram
Jenny